Igår gick jag förbi våran gamla lägenhet och fick världens ångest. Fasen vad jag saknar att bo där, nära till allt men ändå bodde vi precis vid parken så det kändes inte som att man bodde mitt i stan i alla fall. Och det var så sjukt fint, grönt över allt, hundar och människor som var ute och gick och folk som låg och solade sig i gräset.
Och så kom jag till Grünerløkka, älskade Grünerløkka! Det finns inget finare än Grünerløkka på våren och sommaren, allt liv och alla uteserveringar, det är utomlands.

Precis utanför våran gamla lägenhet.

Jag har verkligen kommit in i en period i mitt liv där jag inte vet vart jag ska. Jag vet inte vart jag vill bo eller hur jag vill bo. Jag vet inte vad jag vill jobba med när jag blir stor (missförstå mig rätt jag älskar mitt jobb men i framtiden vill jag utbilda mig) jag bara velar fram och tillbaka. Jag vill ha förändring men vet inte vad det är jag vill förändra.
Och alla dessa tankarna är skitjobbiga för jag kommer liksom ingenstans med dem, jag är bara fast på samma ställe oavsett. Jag har väl kommit i någon slags jag blev vuxen för fort kris antar jag och det löser väl sig så småning om men just precis nu är det jobbigt för jag har inga mål att jobba mot så livet liksom bara rullar på utan någon som helst mening (missförstå mig rätt igen, jag har världens bästa jobb, den bästa familjen och dem allra bästa vännerna så jag är absolut inte självmordsbenägen på något vis haha). Hade jag vetat att vi skulle skaffa något eget inom en snar framtid eller om vi ens visste vart vi vill bo så hade ju det löst några problem. Och så är ju de det där med pengar och tid. Jag blir galen, på riktigt!