En stolt mamma sitter med en konstig känsla
Idag lämnade vi Ella vid åtta och då satte hon sig i sin stol med ett stort smil till Adrian (hennes ena fröken, säger man fröken till killar med?) och började äta frukost. Jag och Jonas sa hej då vi ses sedan och vi fick inte ens en endaste liten puss, inte ens ett litet vink vink . . Går det liksom så fort att glömma oss?!
Vi satte oss nere i kantinen igen och vid 10 så kom Ellas fröken och sa att nu är Ella ute. Hönsförälldrar som vi är gick vi ut och kikade efter våran lilla skatt.
Och så kom den där härliga känslan igen, där gick dem där små miniatyr människorna i allt för stora overaller och stövlar och utforskade lekplatsen. Dem går där i sin egna lilla värld och har inte en aning om något ont i välden. Det är bara så otroligt sött att se och jag blir verkligen varm i hela kroppen av dem små vilsna 1 åringarna som upptäcker livet.
Vi såg inte Ella först men efter en del letande så fick jag syn på en liten tjej med blå galoni byxor och jacka med gröna prickar på och ett par rosa gummistövlar. Allt såg där mega för stort ut som det bara kan vara på våran lilla ettåring som ska försöka gå runt i ett par galonibyxor som är i storlek 80 när hon fortfarande kan ha storlek 68.
Våran fina lilla skatt.
Efter det så fick vi besked om att allt gick så bra för Ella att vi kunde åka hem och komma tillbaka vid två igen.
Så nu sitter jag här med en ganska så konstig känsla i kroppen, en bra känsla, för jag vet att Ella har det bra. Men samtidigt så känns allt så konstigt för att vi helt plötsligt är där, vi ska liksom på riktigt börja lämna och hämta henne där varje dag. Hon kommer se sina fröknar mer än vad hon kommer att se mig och Jonas.
Men vi kunde inte ha fått en bättre plats för Ella att börja sina första år med. Barnehagen är så fin och alla fröknarna är så fantastiska så känslan i kroppen är en bra känsla samtidigt som det faktiskt känns väldigt vemodigt att vi redan har kommit dit.
Jonas och en liten liten Ella för exakt ett år sedan ♥
hej gumman, i all skol ståhejs,läxor,dagis,och tre veckors sjukdom så står fortfarande elles inpackade present på vårt sovrums golv, i städningen i dag så fick jag syn på den, och allt bara stannade upp, jag fööörståår inte hur jag kunnat glömma det! Och jag skäms ska du veta!! Imorgon åker vi alla tre iväg med den så det blir gjort! Det är faktiskt tragiskt hur glömsk jag har blivit sen jag blev mor! Jag fattar inte! Är det en graviditets grej eller mamma grej??? vet du??
såg din kommentar nu! Älskar när du tar dig tid och skriver längre kommentarer, inte många läsare som gör det! Och d med vågen har du helt rätt i! men det är ju så svårt, nu när jag bestämt mig! Tack för ditt stöd och din pepp och ni är så fina, och grattis igen till hemmet! Och visst är det en underbar känsla när de ser en hämta dom från dagis!!
